I dag så tog jag en ridtur ensam för första gången på Wilmer i skogen,ha alltid haft sällskap men nu när Linda-li inte kan rida sin p.g.a ryggproblem så tänkte jag att "What the fuck" hur svårt kan de vara att ta sig ut ensam utan sällskap!    

Så sadla på snyggingen och begav mig mot den underbara sandbacken där jag ofta får hornen i pannan och blir som värsta cowgirlen som man verkligen inte är efter flera års frånvaro från ridningen...  

Men vi tränade först lite öppnor och slutor längs vägen och han lyssna så fint lill gubben trots sin orutin!!

Sen så trava jag på lite lätt och tog en förhållning och gjorde galopp skänkeln och han bara börja galoppera som han inte gjort annat (Å de här var den andra galoppen på honom uppsuttet) så vi drog uppför backen i sakta fin bärig galopp!

Säger så de denna häst är banne mig sänt från ovan när hans mamma inte tog efter alla dessa försök att få henne dräktig med 2 andra hingstar och han blev till på ABSOLUT sista försöket ingen trodde de skulle gå den gången.... Han är banne mig som skapt för mig är helt övertygad!   

Så nu blir de lite mer ridning framöver de kan jag lova!!

Här fick han smaka på lite mat innan ridturen :)

Hittade även en film snutt på mobilen från Anna-Clara kursen sist vi var på,och de var hans första gång han testa Akademiskt ;)

Fick just höra att en på min jobb som jag jobbat med i snart 6 år hennes karl fick just veta han skulle ha 2-3 veckor kvar i livet...Han hade varit så trött ett tag nu och gått ner i vikt så de förstod ju att nått var fel så efter kollen fick de detta omskakande besked....

Jag är verkligen livrädd denna helvetes sjukdom som bara blir mer å mer, som drabba både djur och människor som man få höra drabbas på ett eller annat sätt var å varannan dag känns de som!   

Är rätt övertygad detta är slängen efter Tjernobyl nerfallet som kom just över oss här 1986 och vi var mest drabbad av regnet å nerfallet just i västernorrland...  

Snart är de så vanligt att man tänker inte OM jag får de utan NÄR jag får de å på vilket vis de kommer sprida ut sig i för organ...

Man känner hur hjärtat slår snabbare av paniken och man får sån ångest över att om en annan skulle drabbas vad ska hända med Edwin då och hans sjukdoms historia....Inte för jag är oumbärlig utan han ha ju sin pappa oxå men ändå är ju hans tygghet som mamma brukar vara.

Sen vill jag ju leva mitt liv med min kärlek och bli gammal tillsammans med han,de är ju då man ska ha den tiden att få vara ilag och slippa fara runt å jobba utan bara kunna njuta av varandras

sällskap och varandra så klart...

Ja ni livet kan vara kort å de kan bli långt de är de inget som vet, men som sagt lev för dagen som den vore den sista de är ett tänkvärt citat som stämmer till 100% efter dagens besked....

Nu ska jag rensa skallen med att fara till min älskade häst som ALLTID man får skratta åt och han kan trösta en på sitt sätt som bara en häst kan!   

Ta hand om er!!